Socialdemokratin och relationen till media

Igår fick jag hem boken ”medier och politik – Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet”. (Beställ här) Pga. mitt brinnande intresse för Olof Palme – och då jag redan läst, på Statens Ljud och bildarkivs hemsida, det inledande avsnittet av Mats och Pelle Snickars – så började jag läsa kapitlet om Palme med rubriken ”Från PR-minister till massmediernas Segovia: Olof Palme och televisionen” av Gunnela Björk.

När jag väl läst det kapitlet så kunde jag inte låta bli att börja läsa kapitlet med rubriken ”politikens multimedialisering” där det i huvudsak (enligt mitt intryck) är bloggen som lyfts fram. Dock tycker jag inte författaren Lars Ilshammar riktigt berör Socialdemokratins strategi och relation på detta område, och då främst bloggen som vapen, utan mer generellt berör bloggen som nytt fenomen i den bemärkelsen att Ilshammar skriver om bloggen och andra nya kommunikationsfenomen på Internet skall ses som något folk i gemene man tar till sig eller om det bara är de etablerade eliterna i den offentliga debatten som får ytterligare ett forum att förra fram sig och sina idéer. (Som sedan följer som en röd tråd när Ilshammar diskuterar kring det offentliga rummet, deltagande och klyftor)

Visst nämns det lite kort i vems syfte t.ex. det socialdemokratiska borgarrådet i Stockholm, Annika Billström, bloggar för och hur många mail socialdemokraterna fick i det senaste valet i relation till valet 2002. Men inte mycket mer. (Lite infantilt kan man säga att man fick se fler bilder på politiska antagonister så som Johan Norberg och Richard Falkvinge än Socialdemokratiska dito) Jag hade gärna sett mer fokusering på hur Socialdemokratin under de två senaste riksdagsvalen använt sig av Internet, i alla fall i en bok som denna.

Felaktigt påstås det för övrigt att motallians.se är något som Socialdemokraterna tog fram för att slå tillbaka mot de borgerliga bloggare som bl.a. angrepp den dåvarande statsministern Göran Persson. Jag var själv skribent på motallians. Jag gick med från början varav den största delen av skrivandet på bloggen tillfördes under bloggens första levandsmånander, varefter allt färre blogginlägg skrevs med tiden, för slutligen innebära att jag vid slutet av valrörelsen inte skrev något alls. (Vilket jag har dåligt samvete för)

I början var vi i huvudsak socialdemokrater, speciellt män, men vi verkade för att få fler personer från den bredda vänstern att ansluta sig, vilket vi också fick. Efter ett tag anslöt sig t.ex. Ung Vänsters tidigare ordförande Ali Esbati till bloggen. Men visst var det så att många av oss var socialdemokrater, till och med hade offentliga uppdrag som i riksdagen, så det skall jag inte sticka under stolen med. Men det innebar inte att vi var ditdirigerade av Socialdemokraterna. Någon sådan uppfattning fick jag inte i den mailkorspondens vi hade mellan bloggens skribenter eller det interna forum som vi hade till vårt förfogande. Om sedan Urban Lindstedt, bloggens grundare, hade fått förfrågan från partiet centralt om att starta upp bloggen det vet jag inte.

Bloggens syfte var inte heller, som Ilshammar för fram, att vi skulle slå tillbaka mot de borgerliga bloggarna, utan att granska den borgerliga alliansen, som av alla på bloggen ansågs komma allt för lätt undan av den massmediala kritiska granskningen. Så här kunde man läsa på bloggens programförklaring när det begav sig:

”Vi är ett gäng bloggare som inte vill se en borgerlig regering efter valet 2006. Eftersom media har varit dålig på att granska den borgerliga oppositionen tar vi saken i våra egna händer. Initiativet kommer från oss själva oberoende av några partihögkvarter. Vi tänker granska borglighetens utspel, påståenden, värderingar och företrädare. Det finns hundratals anledningar varför en borgerlig regering skulle vara dålig för Sverige.”

Andra skriver intressant om: Medier, Media, Socialdemokratin, arbetarrörelsen, Bloggar, Gunnela Björk, Lars Ilshammar, Motallians, Olof Palme