Häromdagen såg jag att Björn Söder tycker att SD står för klassisk socialdemokratiska politik i Per-Albins och Tages anda (”den socialdemokratiska folkhemstanken”). Men så ibland tycker han till och menar att SD nu axlar KD:s fallna mantel. Andra gånger läser man bloggpostningar och programdokument från SD:are som Per Björklund, där man utnämner sig till arvtagare efter Moderaterna. Dessutom är man ju ett ekologiskt parti, och inte minst förre ordföranden Mikael Jansson talar gärna om intressegemenskapen med Miljöpartiet och Centern. Det är detta spretande åt alla håll som SD talar om när man även kallar sig ett mittenparti, för då har man liksom tagit ett aritmetiskt genomsnitt.

Denna rädsla för att verkligen våga stå för några andra sakpolitiska överväganden annat än att peka ut en allmän kursriktning för migrationspolitiken är säkerligen en återhållande faktor för SD:s framtida eventuella tillväxt. Vad ska man egentligen tro som väljare? Kanske vågar väljaren lita på vad SD faktiskt gör i kommunpolitiken. Även om man i SD sällan går upp i talarstolen så brukar man i många kommuner vara klar med var man hör hemma genom att rösta med Alliansen.