IMG_4986

Insändare: Den levande stadsdelen

Som student på Campus Helsingborg kan man inte undgå de tankar och idéer som finns kring det framtida exploateringsområdet H+. Staden har genom skrifter, broschyrer, modeller och filmillustrationer och mötesplatsen SHIP velat ge näring och fantasi åt vad man kan göra åt detta framtida bostadsområde. Vilket är bra och välkomnande. För mig har det i det här fallet givit en inblick i vikten av framtida stadsplanering av området. Därför tänkte jag delge lite av de funderingar som undertecknad har kring området och på hur jag ser på utvecklingsarbetet.

Den första och främsta tanken är att stadsplanerare, politiker, tjänstemän och visionärer ska avskriva tanken på att punkthus, lågmälda byggnader och mellanrum mellan husen skulle utgör en del av en framtida lyckad stadsdel för H+-området. En del enklare trämodeller och idéskisser föresvävar den typen av bebyggelse i H+-området.

I tanken och i teorin kan man tycka att det ena och det andra kan vara ett lyckat koncept. Men när man tittar tillbaka rent historiskt, och då närmast på byggperioden 1965 – 1975 (de s.k. Miljonprogramsåren) så kan vi se att de idéer och visioner som dåtidens politiker och tjänstemän trodde var det optimala för människorna (stora gröna ytor, avstånd mellan husen osv.) inte alls blev så som man tänkt sig. Visserligen var miljonprogrammet ett välbehövligt tillskott till bostadsförsörjningen och för standardförbättringen för vanligt folk. De minde utpräglade storskaliga lösningarna betraktas också som mer lyckat. Men i allt väsentligt är de inte särskilt optimala om man vill ha levande och aktiva bostadsområden. Då får man istället se på den typ av bebyggelse som vuxit fram organiskt genom århundranden, nämligen den traditionella stenstaden. Utmärkande för den är att befolkningsdensiteten är hög, husen är någorlunda höga, kvartsstrukturen är sluten, husfasaden går längst med trottoaren, de döda ytorna (som en del stadsplanerare verkar ha en barnslig förtjusning att slänga in mellan husen) är få, de gröna ytorna är koncentrerade till vissa delar och därför uppfattas som trivsamma och används optimalt av stadens medborgare. (Jämför stadsparken med valfritt grönområde i miljonprogram) Exempel på detta är centrum, Södercity och delar av Tågaborg.

Den typen av kvartersbebyggelse ger upphov till (någorlunda) levande stråk, kvartershandel, butiker, restauranger och festivaler. Det är här man flanerar. Det är här turisterna rör sig när de vill besöka Helsingborg, och inte stadens miljonprogramsområden.  Det behöver inte innebär att man inte kan göra stadsrummet intressant och spännande eller kan bygga häftiga och originella hus. Det finns många bra exempel på enskilda bostadshus och bostadsområden som utformats på ett spännande sätt när man bebyggt ett område med den traditionella stenstadsbyggelsen i åtanke. Man behöver inte efterlikna forna tiders byggstilar eller hemfalla åt pastisch. Det som är det väsentliga är att man har i åtanke att stenstadsprincipen är den mest optimala när man vill ha en levande och urban stadsmiljö. Om man vill att Helsingborgs centrum ska bli större och att mer än de som bor i området ska vilja söka sig till bostadsområdet.

Martin Tunström (s)
Helsingborg

Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 16 januari 2012.

Andra skriver intressant om: , , , , , , ,

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *