Men en del av argument som anförs innehåller dock sakfel. Göransson åberopar t.ex. att det är en demokratisk princip att man själv ska få avgöra vilken politisk rörelse man vill stödja och antyder därmed att så inte är fallet för medlemmarna. Men det är fel. Dels har man som presumtiv medlem möjlighet att avstå från att ansluta sig till ett fackförbund som stödjer en annan ideell förening. För det andra har det stöd som utgår från LO till SAP fattats i demokratisk ordning vid de beslutande organen inom LO.

Eftersom vi har föreningsfrihet i Sverige utgår jag från att Göransson i demokratisk anda respekterar de beslut inom LO som har tagits i demokratisk ordning av medlemmarnas representanter. Att antalet LO-medlemmar som röstar på SAP minskar är sant, men de utgör fortfarande 50 procent. I övrigt betraktar jag inte inskränkt möjlighet för LO-medlemmarna att få igenom politiska förslag som en förnyelse utan, för att använda ett mindre floskelbetungat ord, som en försämring. Vad Bodström anser i frågan lägger jag ingen större vikt kring.

Martin Tunström (s)
Kassör SSU Helsingborg

Andra skriver intressant om: Politik, fackpolitisk samverkan, facket, LO, SAP, Socialdemokraterna, Landsorganisationen, Bengt Göransson, demokrati, beslut, föreningsfrihet, Thomas Bodström

Men banden till Socialdemokraterna och de två organisationernas ungdomsförbund (SSU) utgör en värdefull arena för att kanalisera organisationens åsikter på det partipolitiska planet. Skulle LO förlora den plattformen skulle organisationens förmåga att förändra politiska beslut, som berör LO-medlemmarna, försvagas. Så frågan man kan ställa sig är vad som den bakomliggande förklaringen till att Bengt Göransson tycker att LO och Socialdemokraterna ska klippa de organisatoriska banden? Är det möjligen så att det finns ett politiskt intresse från Göransson att försvaga den svenska arbetarrörelsen? Om så är fallet så voro det mer klädsamt att redovisa det. Men en försvagad arbetarrörelse är knappast till fördel för LO-medlemmarna när den politiska och ekonomiska makten i dagens Sverige är koncentrerad till en liten grupp av människor hemmahörande i den svenska borgerligheten.

Martin Tunström (s)
Kassör SSU Helsingborg

Andra skriver intressant om: Politik, Socialdemokraterna, Socialdemokratin, SSU, LO, facket, partiet,  samarbete, fackpolitisk kamp, argumentationsfel

Min förhoppning är att flera delar  av arbetarrörelsen så som SSU, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, LO, Arbetarrörelsens tankesmedja mfl. använder sig av ABF Play. Särskilt intressant hade det varit om Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) valt att publicera det videomaterial som återfinns i deras förvar och som utgör en värdefull skatt för den svenska arbetarrörelsen. Jag har då särskilt de valfilmer som Socialdemokraterna tog fram under 20-, 30-, 40- och 50-talen, och som Statens ljud- och bildarkiv bifogade i sin publikation ”Medier & Politik - Om Arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet” som DVD-skivor, i åtanke. Men även andra glimtar av den svenska arbetarrörelsen som i huvudsak kan återfinnas på SVT:s satsnings ”Öppet arkiv” i form av debatter och nyheter där rörelsens förgrundsgestalter tar plats.

I senaste numret av ABF:s tidskrift ”Fönstret” menar dessutom ABF:s  Herman Geijer att man har för avsikt att sända live på hemsidan. Detta hade varit särskilt intressant för de tidigare nämnda organisationen. Genom att sända parti- och organisationskongresser på ABF Play kan fler människor ta del av vad som händer på de högsta beslutande organen inom arbetarrörelsen.  Möjligheterna förefaller vara oändliga. Endast ABF:s medlemsorganisationer sätter gränserna. Ämnen ur en rad olika perspektiv kan illustreras av ABF Play om man har tid och lust. Jag har i alla fall för avsikt att verka för att ABF Play börjar användas i min egen SSU-kommun. Särskilt nu när projektorn och ljudanläggningen i SSU-lokalen är uppmonterade.

Andra skriver intressant om: ABF, ABF Play, media, video, Fönstret, Socialdemokraterna, SSU, Vänsterpartiet, LO, Arbetarrörelsens tankesmedja, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Herman Geijer

Genom Youtube blir jag uppmärksam på att det Europeiska arbetarpartiet (EAP) har tagit fram en film om sig själv som enligt partiets pressmeddelande inneburit ”att Sverige har fått sin första dokumentärfilm över sin modernaste historia.”¹ Anledningen till att jag blev intresserad av filmen är därför att den ger en bild av förhållandet mellan EAP och Olof Palme under 1970- och 1980-talen ur EAP:s perspektiv.² Efter ha sett filmen kan den enligt min mening rakt av avfärdas som en fortsättning på EAP:s hatpropaganda mot Olof Palme.

Delen som behandlar Palme inleds med videoklipp som illustrerar Palmes internationella engagemang för tredje (och andra) världen och hur videons speakerröst börjar tala om bilden av Palmes som ”solidaritetskämpe, krigsmotståndare, och u-ländernas vän” . ³ Det är också det som är det bärande temat för partiets kritik mot Palme. För att förstå varför måste man vara på det klara med att logiken bakom EAP:s samhällskritik handlar om att ledande internationella statsmän och organisationer enligt EAP förhindrar/fördröjer utvecklingsländernas väg mot att bli en del av den industrialiserade världen och där med bidrar till massdöd i utvecklingsländerna. (eftersom ländernas underutveckling förhindrar dem från att bygga upp en tillfredsställande sjukvårdsapparat och bedriva en god socialpolitik och det är här EAP:s politik kommer in i bilden med magnettåg, fusionskraftverk och andra förslag.) Enligt EAP ger Palme uttryck för en falsk internationell solidaritet med utvecklingsländerna i och med att han vill förvägra dem utveckling.

Det är därför speakerrösten, från att talat om Palmes internationella solidaritetsarbete, en kort stund senare något barnsligt börjar tala om att (”lille”) Olof Palme skulle ha varit den mest framträdande inom familjen von Knieriem sedan dennes släkting, och enligt EAP, nazipampen August von Knieriem stod åtalad (men frikänd) i Nürnberg 1947.⁴ Det hela illustreras med att en bild föreställande August von Knieriem förs in i en bild på Palme då han blivit utnämnd till statsråd.⁵ Partiet antyder därför att det skulle finns en direkt linje mellan ”nazipampen” August von Knieriem engagemang i IG Farben⁶  till Palmes internationella engagemang. På vilket sätt den unge Olof Palme har med August von Knieriems förehavande under 30 och 40-talen att göra kan man ju ställa sig frågande till? Palme var vid krigsslutet 18 år och var under merparten av tiden (1933 – 1945) ett barn eller i yngre tonåren.  Måhända att EAP tror på någon slags arvsynd? Eller att ”onkel August” vid stunder med den unge Olof Palme förmedlade sitt budskap.

För att koppla samman det hela med varandra pekar partiet på Olof Palmes tal vid FN:s miljökonferens 1972 i Stockholm. Genom att klippa ut delar av Palmes tal försöker EAP ge bild av Palme som en person som vill förhindra utvecklingsländerna från att uppnå samma utvecklingsnivå med industriländerna.  Men det förefaller inte som att EAP ha hört hela talet när de anger Palmes tal som ett bevis för Palmes utvecklingsfientlighet. Eller så väljer de medvetet att bortse från de delar av talet som går emot EAP:s föreställning om Olof Palme. Istället pekar Palme i talet på att ”tillväxt blir det även i fortsättningen. Detta kan vi och skall vi inte försöka undvika”⁷, att ”vi behöver en avsevärd ökning av antalet enheter för omvandling av atomenergi till elektricitet” ⁸ och att ”vi behöver avsevärt ökat stöd till forskningen om vätekraft”.  ⁹ Särskilt de två sistnämnda punkterna är ju något som ligger EAP närma om hjärtat.  Men visst, EAP kan ju försöka få ihop den delen av Palmes tal där denna talar om vikten av ”internationell spridning av tekniskt kunnande om omvandling av kol till flytande bränsle”¹⁰ till sin släktings förehavanden  i IG Farben¹¹ och där med bevisa Palmes nationalsocialistiska böjelser.

När Palme för övrigt i samma tal menar att vi inte har ”råd med en laissez-faire teknologi”¹² (Som EAP använder som bevis för sin kritik för att Palme skulle motsätta sig teknologisk och ekonomisk utveckling) så bygger det inte på en allmän motvilja mot teknik. Även EAP borde vara medveten om att all teknologi inte är av godo. Genom politiken styr vi och reglerar vi med lagar hur resurstilldelningen för utvecklingen av ny teknik ska gestalta sig. Samtidigt kan det vara väl värt att påpeka att Palme i sitt tal pekar på att problemen förbundna med miljöproblemen kan lösas.

Som ytterligare förklaring till EAP:s ”kritik” mot Palme anger speakerrösten att det beror på att Palme skulle propagera för nolltillväxt på energiområdet  och  ”att världen inte skulle utvecklas”.¹³ Några bevis för påståendet om att Palme skulle motsätta sig en ekonomisk och industriell utveckling i utvecklingsländerna saknar förstås EAP. Kritiken vid den av FN arrangerade miljökonferensen i Stockholm 1972 från Palme riktades mot i huvudsak industriländerna. (Vapenupprustning, utfiskningen av haven, användandet av miljögifter mm.) Istället menade Palme, vilket jag nämnde tidigare, att ”tillväxt blir det även i fortsättningen. Detta kan vi och skall vi inte försöka undvika.”

När det gäller energipolitiken i Sverige är det rätt och riktigt att Palme och Socialdemokraterna pläderade för en oförändrad ökningstakt vid förbrukningen av energi vid 90-talets början. Men detta först sedan hela den svenska kärnkraftsparken byggts ut i Sverige. Då blir det hela mer förståeligt. Under regeringarna Erlander¹⁴ och Palme beslutades det dessutom om att bygga svenska kärnkraftverk. Där med kommer EAP:s dåligt underbyggda argumentering på skam. Det hör även till utvecklingen att man vid ett visst stadium inte är i ett lika stort behov av ytterligare tillförsel av elektrisk kraft. Det behöver inte innebära att man motsätter ekonomisk/industriell utveckling/tillväxt. Samtidigt är det väl värt att peka på att Palme verkade under en tid då motståndet mot kärnkraften formulerades och kanaliserades. Det var inom Centerpartiet kritiken mot kärnkraften växte fram, b.la. vid Centerstämman 1973.  I regeringen Palmes proposition 1975 om energihushållningen kan man istället läsa att:

”De konsekvenser som ett stopp av idrifttagna kärnkraftstationer skulle medföra, eller som successivt skulle inträda om vi stoppade utbyggandet av påbörjade kärnkraftstationer, skulle bli ytterst allvarliga för vår syssel­sättning och vår samhällsutveckling. Vi skulle inom de närmaste åren få räkna med omfattande restriktioner i användningen av elektrisk kraft och risk för arbetslöshet för ca 10 000 personer enbart inom de av kärnkraft-utbyggnaden direkt berörda företagen. Dessutom skulle vi, som jag nyss har berört, frånhända oss handlingsfrihet inför den fortsatta utvecklingen. Det finns ingen med teknikens hjälp framställd energiform som är helt riskfri eller som inte har nackdelar av olika slag. Det gäller såväl fossila bränslen som vattenkraft och kärnkraft. Utsikterna att komma till rätta med de risker som är förbundna med kärnkraften kan betecknas som relativt goda. Skulle det komma fram nya informationer som visar att dessa slutsatser är oriktiga måste vi självfallet vara beredda att ompröva vårt ställnings­tagande. Såvitt nu kan bedömas finns det emellertid inte anledning tro att så kommer att ske. Vi bör därför låta det tidigare beslutade kärnkraftsprogrammet fortgå enligt hittills beviljade tillstånd.”¹⁵

Året efter, vid riksdagsdebatten den 28 april 1976, krävde Fälldin att ”kärn­kraftsutbyggnaden skall avbrytas. De aggregat som ännu inte är påbörjade skall inte sättas i gång. De som är under byggnad avbryts så snart av­lösning av kontrakt medger detta. För de fem aggregat som är i drift upprättas en beredskapsplan för successiv avveckling. När denna plan är färdig sätts den i kraft, om kärnkraftens säkerhetsfrågor icke har kunnat lösas.”¹⁶ Detta motsatte sig Olof Palme och den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Under hela valrörelsen det året efterfrågade Palme en borgerlig energipolitik eftersom de två andra borgerliga partierna (Folkpartiet och Moderaterna) anslöt sig till den socialdemokratiska regeringens utbyggnad av kärnkraften. Något enat borgerligt energipolitisk manifest presenterades aldrig. Detta är förmodligen förklaringen till att regeringen Fälldin avgick i oktober 1978.¹⁷

Intressant nog ger själva videoproduktionen från EAP en bild av det hat som EAP riktade mot Palme under 1970 och 1980-talen. En av stillbilderna i videon, som förefaller härröra från 1980-talet, visar hur EAP på ett plakat med den retoriska frågan om Palme är fascist undrar varför Palme går ”till val på samma ekonomiska program som Hitler”.¹⁸ På ett annat plakat i samma stillbild menar EAP att ”löntagarfonder är fascism”¹⁹ och undrar även där om Palme är fascist.²⁰ Att EAP efter Palmemordet blev intressant för utredarna är därför inte så konstigt.²¹ Videon ger dessutom en bild av dagens hat från EAP:s mot Palme. I en av sekvenserna påstår man att ”Palme använde sin totala tillgång över landets medie för att utmåla sig själv som en sann demokrat och fattigas vän. LaRoucherörelsen i Sverige, EAP, avslöjade att det här var en ren lögn och förklarade för svenska folket vilken roll Palme hade spelat i att montera ner den fysiska ekonomin som byggts upp framförallt efter andra världskriget. ”²² De konspiratoriska påståendena om att den dåvarande demokratiskt valde statsministern skulle ha total tillgång till landest media och att denna inte skulle vara demokrat visar på att EAP fortfarande odlar ett hat mot Palme.

Hade inte EAP och dess internationella förgreningar hemfallit till ledarkult och förgrovat opinionsbildade arbete (Där man ideligen kopplar samman människor och organisationer på nazism, fascism mm.)  så kunde man spelat en positivt kraft  i debatten kring mänskligenheten och dess utveckling. Magnettåg, fusionskraftverk och en framtida exploatering av planeterna/månarna i vårt solsystem är intressanta och angelägna frågor att lyfta upp i debatten. Men i och med man intar en en sådan oförsonlig ståndpunkt i den samhällspolitiska debatten tar ingen dem på allvar. Därför är det inte svårt att ansluta sig till SOU 2002:19 konstaterande att EAP ”genom besynnerliga utspel, konspirationsteorier samt grova personangrepp har partiet och dess underorganisationer i hög grad på egen hand omöjliggjort det mesta av tänkbart inflytande över det politiska skeendet.”²³  Vid riksdagsvalet 2006 erhöll Europeiska arbetarpartiet 86 röster, med stor sannolikhet slutar det säkert på liknande nivå vid årets riksdagsval om partiet fortsätter på samma utslagna väg. En ny propagandavideo hjälper föga.

Andra skriver intressant om: August von Knieriem, demokrati, ekonomi, energipolitik, Europeiska arbetarpartiet, IG Farben, kärnkraft, konspirationsteorier, LaRouche, LaRoucherörelsen, Nürnbergrättegången, Olof Palme, politik, Socialdemokraterna, teknik

1. Europeiska Arbetarpartiet, pressmeddelande om dokumentärfilmen ”Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP”, 100624.
2. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. Se avsnittet ”Striden om Sverige: EAP mot Palme och nolltillväxtfacisterna”. 18:04 minuter in i videon.
3. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 18:38 minuter in i videon.
4. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 19:40 minuter in i videon.
5. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 19:40 minuter in i videon.
6. Som bekant bidrog IG Farben till att Tysklands tillgångar till drivmedel under kriget förbättrades genom företagets produktion av syntetisk bensin. Företaget producerade även nödvändiga kemikaliska produkter till den tyska vapenindustrin. Ett delägt företag (Deutsche Gesellschaft für Schädlingsbekämpfung) till IG Farben framställde också den giftgas (Zyklon B) som användes för att gasa ihjäl människor i de tyska förintelselägren. Se s. 160 – 162 i Hitler och IG Farben – En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten.
7. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.
8. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.
9. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.
10. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.
11. För IG Farben och syntetisk bensin se Hitler och IG Farben – En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten, av Joseph Borkin, jurist och tidigare chef för  patent- och kartellsektionen i USA:s justitiedepartements antitrustdivision.  Utgiven av  Tidens förlag. Boken ger också en en bild av August von Knieriems förehavanden i IG Farben
12. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.
13. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 22:36 minuter in i videon.
14. Som Palme var en del utav, både som tjänsteman nära Erlander, och senare som politiker. Följande uppdrag hade Palme under Tage Erlander: sekreterare vid statsrådsberedningen, byråchef, konsultativt statsråd, kommunikationsminister och utbildningsminister. I sammanhanget kan jag nämna en mer vetenskaplig redovisning av Palme än den som EAP givit i sin video. Nämligen de två böckerna ”I takt med tiden – Olof Palme 1927 – 1969″ (2008) och ”När vinden vände – Olof Palme 1969 – 1986″ (2009), av Kjell Östberg, professor i historia.
15. Riksdagen, regeringens proposition om energihushållningen m.m. 1975:30, beslutad den 27 februari 1975, s. 19 – 20.
16. Riksdagen, protokoll 1975/76:111, onsdagen den 28 april 1976, 4 § Energihushållningen, m. m. s. 114.
17. Riksdagens protokoll 1978/79:21 onsdagen den 25 oktober, se statsminister Ola Ullstens (fp) inledningsanförande där denna förklarar att orsaken till att trepartiregeringen avgick var pga. ”energifrågan och de spänningar den åstadkom mellan och delvis inom partierna.”
18. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 24:00 minuter in i videon.
19. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 24:00 minuter in i videon.
20. För mer kring Palmehatat se SOU 2002:91, Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002. Se kapital 5, s. 274 – 278.
21. Se SOU 1999:88. Granskningskommissionens betänkande i anledning av Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme. Se kapitel 5, s. 512.
22. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 22:49 minuter in i videon.
23. SOU 2002:91, Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002. Se kapital 5, s. 267.

Bildtext: Riksdagsledamoten Grethe Lundblad håller appellmöte i Stattena centrum tillsammans med SSU. (08-09-1979)

Grethe Lundblad har gått bort. Grethe har varit en av Helsingborgs stora politiska profiler. Hon kom att betyda mycket för kvinnornas intåg i politiken. Grethe som föddes i Danmark 1925. Hon blev ledamot i Helsingborgs kommunfullmäktige 1960. Efter det framgångsrika valet 1968 blev Grethe ledamot av Sveriges Riksdag, där hon stannade som ledamot fram till 1991.

I riksdagen arbetade Grethe med många politiska frågor. Hon var en av de socialdemokrater som i början på 1970-talet arbetade fram en ny familjepolitik. Hon kom att bli den ledande socialdemokraten i riksdagen, när det gäller konsumentfrågor. Hon var under många år ledamot av Nordiska Rådet och dess vice ordförande.

I det socialdemokratiska partiet hade Grethe många viktiga uppdrag. Bl.a. var hon under en följd av år ledamot av partistyrelsen.

Grethe var en drivande och kompetent politiker. Hon var också en varm och positiv person. Själv fick jag ta del av hennes stora kunskaper och hennes breda erfarenhet, då jag kom till Sveriges Riksdag efter valet 1988.

Vi bevarar det ljusa minnet av Grethe Lundblad i våra hjärtan.

Jan Andersson
Ordförande för socialdemokraterna i Helsingborg

(Artikeln är från hemsidan för Helsingborgs arbetarekommun. Tryck här för att komma till sidan)

Partiet har valt att offentliggöra sin valstrategi. Som mål har man att bli ett 40-procentsparti och erhålla makten i alla landsting. (s. 1) Vilket enligt min mening är bra målsättning och ett önskvärt resultat i valet. När det gäller strategin att möta väljarna så innehåller valstrategin knappast några nyheter. (s. 4) Dörrknackning utövade jag själv under valrörelsen 2006, och gensvaret var bara positivt.

Folk tog välvilligt emot vårt material och bland de som valde att samtala var det många som var positiva. Egentligen kan jag inte minnas någon negativ respons. Nervöst var det i början, men ju mer man kom in i det ju lättare blev det. Bäst är det väl om man är två som går tillsammans.

Intressant nog stötte jag faktiskt på i Sten Andersson memoarer (s. 266, 267) hur Gunnar Sträng reagerade på när man inför 1976 års val hade beslutat att partistyrelsens ledamöter skulle ut och knacka dörr:

“Att fredagen den trettonde är en olycksdag, det stämmer ibland. I vilket fall var den det 1976, då det årets valrörelse inleddes fredagen den 13 augusti med valupptakt i Örebro. Redan en vecka före upptakten ringde Gunnar Sträng till mig på partiexpeditionen och gormade:
“Vad är det för ett jädrans jippo du har hittat på? Familjefest och trollkarl! Och barnteater! Valmöten ska ordnas som på Per Albins och Erlanders  tid. Begrips? Det värsta jag vet är när ungdjäklarna springer mellan benen på mig då jag står och talar.”
Det var en salva som det gällde att besvara med välriktad moteld. “Hur dum får en finansminister vara egentligen? Hajar du inte att trollkarlen och barnteatern inte är till för att roa dig och föräldrarna utan ungarna så att de inte springer mellan benen på dig?”
Det blev tyst någon sekund i telefonen och så kom det:
“Hm! Jaha. Men den där djäkla prostitutionen säger jag nej till.”
“Vilken prostitution?”:
“Det står i kallelsen att partistyrelsens ledamöter en dag ska knacka dörr bland väljarna. Jag ska alltså knacka på hos Svensson, bocka mig och säga:
´Skulle herr Svensson vilja vara så vänlig att rösta på mig, Gunnar Emanuel Sträng?´
Det är förbanne mig inget annat är prostitution och det undanber jag mig.”
“Alla ledamöter ska knacka dörr, men inte du! Kommer du och knackar på hos Svensson, blir Svensson vettskrämd. Han tror det är frågan om indrivning! Så för din del har vi ordnat ett så kallat familjemöte. En sossefamilj bjuder in några grannar på kaffe och så kommer du gästar dem. Du försöker visa dina bästa sidor, pratar politik och svarar på frågor.”
“Hm! Jaha! Men hörru, jag ska åtminstone ha 30 personer på mötet.”
“Det är inte alla som äger stenhus i Gamla stan, du får nöja dig med det antal som ryms i en trerumslägenhet!”
Sträng accepterade naturligtvis. Det gjorde han alltid när partiet kallade. Han gjorde stor succé, pratade politik och berättade historier på ett sätt som han var mäktig.”

Media om strategin: Sydsvenskan, Aftonbladet

Andra skriver intressant om: Politik, Socialdemokraterna, valstrategi, dörrknackning, väljarna, Gunnar Sträng, Sten Andersson