PÃ¥ vilket sätt överenskommelsen skulle vara verklighetsfrÃ¥nvänd utelämnar Hedengren. Snarare är det sÃ¥ att det stora flertalet i Sverige omfamnar en välfärd utan vinstintresse. Till och med borgerliga sympatisörer är negativa till vinst i välfärden.  SÃ¥ här kunde man läsa i SOM-institutets forskarantologi ”MittfÃ¥ra och marginal” (2014):

”Bland samtliga partiers sympatisörer finns 2013 en majoritet för att det är ett bra förslag att inte tillÃ¥ta vinstutdelning: bland de rödgröna 70 procent eller mer och bland allianspartierna 50-60 procent. Omvänt är det bland de rödgröna under 10 procent som tycker att det är ett dÃ¥ligt förslag och bland de borgerliga cirka 20 procent.” (s. 314)

Så frågan är vem som är mest verklighetsfrånvänd i sammanhanget?

Hedengren anför dessutom att vinstfri välfärd skulle kränka ”äganderätten” och dÃ¥ genom vÃ¥r grundlag och internationella konventioner. PÃ¥ vilket sätt det hela skulle stÃ¥ i konflikt med den svenska grundlagen är oklart. Regeringsformen, som jag förmodar Hedengren har i Ã¥tanke, talar endast om att den enskilda är skyddad mot en viss form av expropriation (2. kap, 15 §). Inte heller FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna ger stöd för Hedengrens uppfattning eftersom konventionen endast talar om att ”ingen fÃ¥r godtyckligt frÃ¥ntas sin egendom” (Artikel 17, punkt 2). I det här fallet handlar det inte om expropriation, eller konfiskation, av ett företag utan om att företag inte ska erhÃ¥lla skattemedel för att bedriva sin verksamhet. Ägande”rätten” har ingenting med att näringsidkare har ”rätt” till skattemedel. Inte ens en klassisk liberal skulle omfamna en sÃ¥dan uppfattning. Snarare betraktas all form av skatt för finansiering av verksamhet utöver den s.k. nattväktarstaten som en ”kränkning av äganderätten”.

Det som dock i huvudsak fÃ¥ngade mitt intresse är vad  Hedengren anför om Olof Palme, nämligen att denne  ”endast  [var] ideologisk och begrep sig aldrig pÃ¥ ekonomi och företagande”. Det här ett pÃ¥stÃ¥ende som undertecknad stiftat bekantskap genom Ã¥ren. PÃ¥ vilken grund Hedengren bygger det här pÃ¥stÃ¥endet är dock oklart eftersom han inte utvecklar det i sin krönika. Men ofta hör pÃ¥stÃ¥endet om Olof Palmes eventuella bristande kunskaper ekonomi pÃ¥ hur han agerade när dÃ¥varande finansminister Kjell-Olof Feldt presenterade Riksbankens förestÃ¥ende avreglering av kreditmarknaden i november 1985, den s.k. ”Novemberrevolutionen”. Statsministern ska (enligt Feldt) ha sagt ”jag begriper ändÃ¥ ingenting” efter det att Feldt presenterat förslaget om en kreditavreglering.

Att Olof Palme vid tillfälle inte var intresserad menar Ingvar Carlsson, dÃ¥varande vice statsminister, kan bero pÃ¥ att statsministern först blev informerad av finansminister Kjell-Olof Feldt om kreditavregleringen fem dagar innan avregleringens genomförande (Carlsson 2003, s. 215). Kjell-Olof Feldt kände till Riksbankens planer redan vÃ¥ren det Ã¥ret (Carlsson 2003, s. 216). Ingvar Carlsson blev informerad samma dag som Riksbanksfullmäktige fattade beslut om en kreditavreglering. Kjell-Olof Feldt vittnar själv om att statsministern i november 1985 var deprimerad till följd av  Harvardaffären (Feldt 1991, s. 258). Feldt noterade nämligen att dagen för när han informerade statsministern att denne med hela sin ”uppenbarelse” hade svÃ¥rt ”att engagera sig i vad som försiggick” och att det byggde bl.a. att ”Harvardaffären malde i honom” (Feldt 1991, s. 260).

Hur var det då med Olof Palme och ekonomi? Lyckligtvis kan så väl Kjell-Olof Feldt, ekonom, som Klas Eklund, professor i nationalekonomi, berätta att Olof Palme inte alls var okunnig om ekonomi. Så här skriver Klas Eklund om Olof Palme:

”Palme var inte ointresserad av ekonomi. Han hade lusläst budgetpropositioner och finansplaner i december och följde pÃ¥ avstÃ¥nd den ekonomiska debatten. Han hade länge regelbundet kontakt med Assar Lindbeck just för att kunna fÃ¥ en professionell ekonom som extern bollplank. Lindbeck bodde under flera Ã¥r granne med Palme, och mÃ¥nga gÃ¥nger fick han skjuts hem i Palmes lilla Fiat medan den ekonomiska politiken avhandlades pÃ¥ tu man hand. Böcker av liberala ekonomer som John Kenneth Galbraith hade satt tydligt avtryck pÃ¥ Palme under 1950- och 1960-talen. I den interna maktkampen med Sträng hade han tillägnat sig tidens dominerande keynesianska grundsyn. Men Palme var inte utbildad ekonom, och han var inte grunden nyfiken pÃ¥ ekonomisk teori. Det viktiga för honom var att ekonomin fungerade i praktiken, levererade jobb och skatteintäkter.” (Eklund 2012, s. 75)

Kjell-Olof Feldt skriver så här om Palmes kunskaper:

”Otvivelaktigt insÃ¥g han bättre än de flesta hur avgörande samhällsekonomins tillstÃ¥nd var för regeringens möjligheter att över huvud taget Ã¥stadkomma nÃ¥got pÃ¥ alla andra omrÃ¥den. Han gav inte heller nÃ¥gonsin ett lillfinger Ã¥t den falang inom partiet och regeringen, som  menade att ”politiken” mÃ¥ste överordnas ekonomin.” (Feldt 1991, s. 244)

Thage G. Petersson (2002), industriminister under 1980-talet, har vittnat om att Palmes förhållande med näringslivet var komplicerat, men att Palme ansåg att det var viktigt att det gick bra för svensk industri, att den industriella sektorn var en bas för den offentliga och att den industriella tillväxten och exporten av svenska industriprodukter byggde den svenska välfärden och tryggheten (Petersson 2002, s. 331). Det gav enligt Petersson utslag när Palme både besökte andra länder och när han reste runt i Sverige. När Palme var utomlands marknadsförde han svenska företag och när han reste runt i Sverige ville han alltid ha med företagsbesök på programmet.

Även Carl Johan Ã…berg (1930 –  2010), fil. dr och docent i nationalekonomi och statssekreterare pÃ¥ Utrikesdepartementet (1982 – 89), har vittnat om Palmes personliga intresse för att som statsminister främja svenska företag (Ã…berg 2006, s. 204). Ã…berg pekar dÃ¥ pÃ¥ den hjälp Palme gav till svenska företag i utlandet och att han under de tre sista Ã¥r han hade att leva allt mer kom att engagera sig för främja deras projekt. Enligt Ã…berg använde Palme ogenerat och informellt handelsavdelningen pÃ¥ UD för den här verksamheten och att ordervägarna var direkta och kom per telefon frÃ¥n olika hÃ¥ll i världen oaktat den reglerade arbetstiden (Ã…berg 2006, s. 205). Den som har tid kan även ta sig tid att se pÃ¥ den här intervjun med Olof Palme Ã¥r 1970 där denne tillsammans med journalisterna Ingemar Odlander och Ã…ke Ortmark berör räntepolitiken, prisstegringar och landets ekonomiska politik.

Referenser

• Carlsson, Ingvar (2003). Så tänkte jag: politik & dramatik. 1. uppl. Stockholm: Hjalmarson & Högberg
• Eklund, Klas (2010). Olof Palme. Stockholm: Bonnier
• Feldt, Kjell-Olof (1991). Alla dessa dagar-: i regeringen 1982-1990. [Ny utg.] Stockholm: Norstedt
• Peterson, Thage G. (2002). Olof Palme som jag minns honom. Stockholm: Bonnier
• Åberg, Carl Johan (2006). Berättelser från 1900-talet. Stockholm: Atlantis

Fotnoter

Man märker att det i huvudsak är en journalist som författat den här debattartikeln. Cavling påstår att Palme var en maktmänniska, och ingen idealist. Hur vet han det? Kände han Palme under dennes levnadsbana? Skulle vara intressant om Cavling kunde anföra något typ av resonemang kring påståendet. Snarare har andra menat att Palme privat var vänlig och omtänksam, till och med Moderata samlingspartiets partiordförande Gösta Bohman har vittnat om detta. Hela hans politik syftade till att medverka till att människors vardag blev enklare. En mängd reformer på socialpolitiska området ger prov på detta. Palme var både realpolitiker och en ideologiskt präglad politiker. Palme var mångsidig.

Cavling får gärna presentera källor eller referenser för påståendet om att Palme inte skulle vara bekant med nationalekonomi. Att Palme visade ointresse för en penningpolitisk reform som kreditavregleringen är inget bevis i sig. Det är ju rent ut sagt urdålig bevisföring som Cavling använder när han anför att ointresse för EN nationalekonomisk fråga skulle vara ett bevis för att man saknar kunskap om nationalekonomiska resonemang. Gör om, gör rätt Cavling. Palme fick en föredragning i frågan av finansministern några dagar innan avregleringen skulle ske. Kanske inte så konstigt att man visar ointresse.

Vad har Cavling för bevis för att Palme ljög när Palme kallade sig ”socialistisk demokrat”? Annars faller orden sÃ¥ här: ”Demokratisk socialist”. Cavling har inga som helst bevis för att Palme skulle ha ljugit om Havardaffären. Efter Palmes död undanröjde Länsstyrelsen i Stockholms län taxeringsnämndens beslut om att upptaxera Palme med 40 000 kronor. Länsstyrelsen ansÃ¥g att det inte fanns anledning att ”anta att de av Olof Palme lämnade uppgifterna att han villkorslöst avstÃ¥tt frÃ¥n arvode och att han haft kännedom om överföringen av arvodesmedel till stipendiemedel är felaktiga” och att det inte ansÃ¥gs ”klarlagt att sÃ¥dana förhÃ¥llanden föreligger att de till universitets stipendiefond överförda medlen skall tas upp till beskattning sÃ¥som arvode”.

Sedan är det egentligen inte så konstigt att filmen ger uttryck för många positiva sidor om politikern Palme. Palme var intelligent, intellektuell, språkligt begåvad (engelska, franska, tyska, spanska och bekant med ryska dikter), akademiskt skolad (jur.kand.), en av våra främsta retoriker enligt ledande experter på området, internationellt känd osv.

Andra skriver intressant om: Politik, Olof Palme, Viggo Cavling, Gösta Bohman, retorik, socialpolitik, penningpolitik, kreditavregleringen, nationalekonomi, demokratisk socialism, socialism, Havardaffären

Under de socialdemokratiska regeringsåren under 70-talet hade vi en relativ budget balans och lånade knappt från främmande land. Det klart att inflationen i Sverige precis som för omvärlden utgjorde ett problem. Men det hade varit intressant att få veta om Åström hade tyckt att staten skulle lägga sig i avtalsrörelsen och om vi skulle avstå från viktiga försäkringar i arbetslivet för att på så sätt sänka lönekostnaderna.

Åström nämner socialiseringar. Men de största statssocialiseringarna under modern tid genomfördes av borgerliga regeringar. Varven, stålet, tekoindustrin och skogen blev aktuella för en statssocialism som vi inte hade sett under 44 år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Löntagarfonderna medverkade inte till investeringarna minskade. Istället fick exportindustrin bättre förutsättningar genom den offensiva devalvering om 16 procent regeringen Palme lanserade, till skillnad från de mindre, defensiva och ineffektiva devalveringarna som de borgerliga lanserade och som tillsammans uppgick till 25 procent.

Därefter beslutade regeringen Palme att det var slut med devalveringar. Efter valet 82 stängde industriministern bankakuten och man försökte avsluta stödet till ineffektiva företag som ägt rum under de borgerliga regeringsåren. Regeringen ställde in sig även in på att bekämpa den höga inflationen och sanera statsfinanserna. Resultat blev förbättrade statsfinanser, minskad statsskuld, ökade orderingångar och bättre tillväxt.

Martin Tunström (S)
Medlem SSU Helsingborg

Publicerad i Helsingborgs Dagblads ”Min mening” den 11 oktober 2012.

Andra skriver intressant om: Politik, debatt, Sture Åström, Helsingborgs Dagblad, Socialdemokraterna, borgerligheten, kärnkraft, energi, elkraft, Torbjörn Fälldin, inflation, socialiseringar, Löntagarfonder, Palme, tillväxt, välfärd, statsskuld

Genom Youtube blir jag uppmärksam pÃ¥ att det Europeiska arbetarpartiet (EAP) har tagit fram en film om sig själv som enligt partiets pressmeddelande inneburit ”att Sverige har fÃ¥tt sin första dokumentärfilm över sin modernaste historia.” ((Europeiska Arbetarpartiet, pressmeddelande om dokumentärfilmen ”Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP”, 100624.)) Anledningen till att jag blev intresserad av filmen är därför att den ger en bild av förhÃ¥llandet mellan EAP och Olof Palme under 1970- och 1980-talen ur EAP:s perspektiv. ((Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. Se avsnittet ”Striden om Sverige: EAP mot Palme och nolltillväxtfacisterna”. 18:04 minuter in i videon.)) Efter ha sett filmen kan den enligt min mening rakt av avfärdas som en fortsättning pÃ¥ EAP:s hatpropaganda mot Olof Palme.

Delen som behandlar Palme inleds med videoklipp som illustrerar Palmes internationella engagemang för tredje (och andra) världen och hur videons speakerröst börjar tala om bilden av Palmes som ”solidaritetskämpe, krigsmotstÃ¥ndare, och u-ländernas vän” .  ((Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 18:38 minuter in i videon.)) Det är ocksÃ¥ det som är det bärande temat för partiets kritik mot Palme. För att förstÃ¥ varför mÃ¥ste man vara pÃ¥ det klara med att logiken bakom EAP:s samhällskritik handlar om att ledande internationella statsmän och organisationer enligt EAP förhindrar/fördröjer utvecklingsländernas väg mot att bli en del av den industrialiserade världen och där med bidrar till massdöd i utvecklingsländerna. (eftersom ländernas underutveckling förhindrar dem frÃ¥n att bygga upp en tillfredsställande sjukvÃ¥rdsapparat och bedriva en god socialpolitik och det är här EAP:s politik kommer in i bilden med magnettÃ¥g, fusionskraftverk och andra förslag.) Enligt EAP ger Palme uttryck för en falsk internationell solidaritet med utvecklingsländerna i och med att han vill förvägra dem utveckling.

Det är därför speakerrösten, frÃ¥n att talat om Palmes internationella solidaritetsarbete, en kort stund senare nÃ¥got barnsligt börjar tala om att (”lille”) Olof Palme skulle ha varit den mest framträdande inom familjen von Knieriem sedan dennes släkting, och enligt EAP, nazipampen August von Knieriem stod Ã¥talad (men frikänd) i Nürnberg 1947. ((Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 19:40 minuter in i videon.)) Det hela illustreras med att en bild föreställande August von Knieriem förs in i en bild pÃ¥ Palme dÃ¥ han blivit utnämnd till statsrÃ¥d. ((Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 19:40 minuter in i videon.)) Partiet antyder därför att det skulle finns en direkt linje mellan ”nazipampen” August von Knieriem engagemang i IG Farben ((Som bekant bidrog IG Farben till att Tysklands tillgÃ¥ngar till drivmedel under kriget förbättrades genom företagets produktion av syntetisk bensin. Företaget producerade även nödvändiga kemikaliska produkter till den tyska vapenindustrin. Ett delägt företag (Deutsche Gesellschaft für Schädlingsbekämpfung) till IG Farben framställde ocksÃ¥ den giftgas (Zyklon B) som användes för att gasa ihjäl människor i de tyska förintelselägren. Se s. 160 – 162 i Hitler och IG Farben – En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten.))  till Palmes internationella engagemang. PÃ¥ vilket sätt den unge Olof Palme har med August von Knieriems förehavande under 30 och 40-talen att göra kan man ju ställa sig frÃ¥gande till? Palme var vid krigsslutet 18 Ã¥r och var under merparten av tiden (1933 – 1945) ett barn eller i yngre tonÃ¥ren.  MÃ¥hända att EAP tror pÃ¥ nÃ¥gon slags arvsynd? Eller att ”onkel August” vid stunder med den unge Olof Palme förmedlade sitt budskap.

För att koppla samman det hela med varandra pekar partiet pÃ¥ Olof Palmes tal vid FN:s miljökonferens 1972 i Stockholm. Genom att klippa ut delar av Palmes tal försöker EAP ge bild av Palme som en person som vill förhindra utvecklingsländerna frÃ¥n att uppnÃ¥ samma utvecklingsnivÃ¥ med industriländerna.  Men det förefaller inte som att EAP ha hört hela talet när de anger Palmes tal som ett bevis för Palmes utvecklingsfientlighet. Eller sÃ¥ väljer de medvetet att bortse frÃ¥n de delar av talet som gÃ¥r emot EAP:s föreställning om Olof Palme. Istället pekar Palme i talet pÃ¥ att ”tillväxt blir det även i fortsättningen. Detta kan vi och skall vi inte försöka undvika” ((Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.)), att ”vi behöver en avsevärd ökning av antalet enheter för omvandling av atomenergi till elektricitet” ((Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.)) och att ”vi behöver avsevärt ökat stöd till forskningen om vätekraft”.  ((Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.)) Särskilt de tvÃ¥ sistnämnda punkterna är ju nÃ¥got som ligger EAP närma om hjärtat.  Men visst, EAP kan ju försöka fÃ¥ ihop den delen av Palmes tal där denna talar om vikten av ”internationell spridning av tekniskt kunnande om omvandling av kol till flytande bränsle” ((Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.)) till sin släktings förehavanden  i IG Farben ((För IG Farben och syntetisk bensin se Hitler och IG Farben – En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten, av Joseph Borkin, jurist och tidigare chef för  patent- och kartellsektionen i USA:s justitiedepartements antitrustdivision.  Utgiven av  Tidens förlag. Boken ger ocksÃ¥ en en bild av August von Knieriems förehavanden i IG Farben)) och där med bevisa Palmes nationalsocialistiska böjelser.

När Palme för övrigt i samma tal menar att vi inte har ”rÃ¥d med en laissez-faire teknologi” ((Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.)) (Som EAP använder som bevis för sin kritik för att Palme skulle motsätta sig teknologisk och ekonomisk utveckling) sÃ¥ bygger det inte pÃ¥ en allmän motvilja mot teknik. Även EAP borde vara medveten om att all teknologi inte är av godo. Genom politiken styr vi och reglerar vi med lagar hur resurstilldelningen för utvecklingen av ny teknik ska gestalta sig. Samtidigt kan det vara väl värt att pÃ¥peka att Palme i sitt tal pekar pÃ¥ att problemen förbundna med miljöproblemen kan lösas.

Som ytterligare förklaring till EAP:s ”kritik” mot Palme anger speakerrösten att det beror pÃ¥ att Palme skulle propagera för nolltillväxt pÃ¥ energiomrÃ¥det  och  ”att världen inte skulle utvecklas”. ((Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 22:36 minuter in i videon.)) NÃ¥gra bevis för pÃ¥stÃ¥endet om att Palme skulle motsätta sig en ekonomisk och industriell utveckling i utvecklingsländerna saknar förstÃ¥s EAP. Kritiken vid den av FN arrangerade miljökonferensen i Stockholm 1972 frÃ¥n Palme riktades mot i huvudsak industriländerna. (Vapenupprustning, utfiskningen av haven, användandet av miljögifter mm.) Istället menade Palme, vilket jag nämnde tidigare, att ”tillväxt blir det även i fortsättningen. Detta kan vi och skall vi inte försöka undvika.”

När det gäller energipolitiken i Sverige är det rätt och riktigt att Palme och Socialdemokraterna pläderade för en oförändrad ökningstakt vid förbrukningen av energi vid 90-talets början. Men detta först sedan hela den svenska kärnkraftsparken byggts ut i Sverige. DÃ¥ blir det hela mer förstÃ¥eligt. Under regeringarna Erlander ((Som Palme var en del utav, bÃ¥de som tjänsteman nära Erlander, och senare som politiker. Följande uppdrag hade Palme under Tage Erlander: sekreterare vid statsrÃ¥dsberedningen, byrÃ¥chef, konsultativt statsrÃ¥d, kommunikationsminister och utbildningsminister. I sammanhanget kan jag nämna en mer vetenskaplig redovisning av Palme än den som EAP givit i sin video. Nämligen de tvÃ¥ böckerna ”I takt med tiden – Olof Palme 1927 – 1969” (2008) och ”När vinden vände – Olof Palme 1969 – 1986” (2009), av Kjell Östberg, professor i historia.)) och Palme beslutades det dessutom om att bygga svenska kärnkraftverk. Där med kommer EAP:s dÃ¥ligt underbyggda argumentering pÃ¥ skam. Det hör även till utvecklingen att man vid ett visst stadium inte är i ett lika stort behov av ytterligare tillförsel av elektrisk kraft. Det behöver inte innebära att man motsätter ekonomisk/industriell utveckling/tillväxt. Samtidigt är det väl värt att peka pÃ¥ att Palme verkade under en tid dÃ¥ motstÃ¥ndet mot kärnkraften formulerades och kanaliserades. Det var inom Centerpartiet kritiken mot kärnkraften växte fram, b.la. vid Centerstämman 1973.  I regeringen Palmes proposition 1975 om energihushÃ¥llningen kan man istället läsa att:

”De konsekvenser som ett stopp av idrifttagna kärnkraftstationer skulle medföra, eller som successivt skulle inträda om vi stoppade utbyggandet av pÃ¥började kärnkraftstationer, skulle bli ytterst allvarliga för vÃ¥r syssel­sättning och vÃ¥r samhällsutveckling. Vi skulle inom de närmaste Ã¥ren fÃ¥ räkna med omfattande restriktioner i användningen av elektrisk kraft och risk för arbetslöshet för ca 10 000 personer enbart inom de av kärnkraft-utbyggnaden direkt berörda företagen. Dessutom skulle vi, som jag nyss har berört, frÃ¥nhända oss handlingsfrihet inför den fortsatta utvecklingen. Det finns ingen med teknikens hjälp framställd energiform som är helt riskfri eller som inte har nackdelar av olika slag. Det gäller sÃ¥väl fossila bränslen som vattenkraft och kärnkraft. Utsikterna att komma till rätta med de risker som är förbundna med kärnkraften kan betecknas som relativt goda. Skulle det komma fram nya informationer som visar att dessa slutsatser är oriktiga mÃ¥ste vi självfallet vara beredda att ompröva vÃ¥rt ställnings­tagande. SÃ¥vitt nu kan bedömas finns det emellertid inte anledning tro att sÃ¥ kommer att ske. Vi bör därför lÃ¥ta det tidigare beslutade kärnkraftsprogrammet fortgÃ¥ enligt hittills beviljade tillstÃ¥nd.” ((Riksdagen, regeringens proposition om energihushÃ¥llningen m.m. 1975:30, beslutad den 27 februari 1975, s. 19 – 20.))

Ã…ret efter, vid riksdagsdebatten den 28 april 1976, krävde Fälldin att ”kärn­kraftsutbyggnaden skall avbrytas. De aggregat som ännu inte är pÃ¥började skall inte sättas i gÃ¥ng. De som är under byggnad avbryts sÃ¥ snart av­lösning av kontrakt medger detta. För de fem aggregat som är i drift upprättas en beredskapsplan för successiv avveckling. När denna plan är färdig sätts den i kraft, om kärnkraftens säkerhetsfrÃ¥gor icke har kunnat lösas.” ((Riksdagen, protokoll 1975/76:111, onsdagen den 28 april 1976, 4 § EnergihushÃ¥llningen, m. m. s. 114.)) Detta motsatte sig Olof Palme och den dÃ¥varande socialdemokratiska regeringen. Under hela valrörelsen det Ã¥ret efterfrÃ¥gade Palme en borgerlig energipolitik eftersom de tvÃ¥ andra borgerliga partierna (Folkpartiet och Moderaterna) anslöt sig till den socialdemokratiska regeringens utbyggnad av kärnkraften. NÃ¥got enat borgerligt energipolitisk manifest presenterades aldrig. Detta är förmodligen förklaringen till att regeringen Fälldin avgick i oktober 1978. ((Riksdagens protokoll 1978/79:21 onsdagen den 25 oktober, se statsminister Ola Ullstens (fp) inledningsanförande där denna förklarar att orsaken till att trepartiregeringen avgick var pga. ”energifrÃ¥gan och de spänningar den Ã¥stadkom mellan och delvis inom partierna.”))

Intressant nog ger själva videoproduktionen frÃ¥n EAP en bild av det hat som EAP riktade mot Palme under 1970 och 1980-talen. En av stillbilderna i videon, som förefaller härröra frÃ¥n 1980-talet, visar hur EAP pÃ¥ ett plakat med den retoriska frÃ¥gan om Palme är fascist undrar varför Palme gÃ¥r ”till val pÃ¥ samma ekonomiska program som Hitler”. ((Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 24:00 minuter in i videon.)) PÃ¥ ett annat plakat i samma stillbild menar EAP att ”löntagarfonder är fascism” ((Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 24:00 minuter in i videon.)) och undrar även där om Palme är fascist. ((För mer kring Palmehatat se SOU 2002:91, Hotet frÃ¥n vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002. Se kapital 5, s. 274 – 278.)) Att EAP efter Palmemordet blev intressant för utredarna är därför inte sÃ¥ konstigt. ((Se SOU 1999:88. Granskningskommissionens betänkande i anledning av Brottsutredningen efter mordet pÃ¥ statsminister Olof Palme. Se kapitel 5, s. 512.)) Videon ger dessutom en bild av dagens hat frÃ¥n EAP:s mot Palme. I en av sekvenserna pÃ¥stÃ¥r man att ”Palme använde sin totala tillgÃ¥ng över landets medie för att utmÃ¥la sig själv som en sann demokrat och fattigas vän. LaRoucherörelsen i Sverige, EAP, avslöjade att det här var en ren lögn och förklarade för svenska folket vilken roll Palme hade spelat i att montera ner den fysiska ekonomin som byggts upp framförallt efter andra världskriget. ” ((Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 22:49 minuter in i videon.)) De konspiratoriska pÃ¥stÃ¥endena om att den dÃ¥varande demokratiskt valde statsministern skulle ha total tillgÃ¥ng till landest media och att denna inte skulle vara demokrat visar pÃ¥ att EAP fortfarande odlar ett hat mot Palme.

Hade inte EAP och dess internationella förgreningar hemfallit till ledarkult och förgrovat opinionsbildade arbete (Där man ideligen kopplar samman människor och organisationer pÃ¥ nazism, fascism mm.)  sÃ¥ kunde man spelat en positivt kraft  i debatten kring mänskligenheten och dess utveckling. MagnettÃ¥g, fusionskraftverk och en framtida exploatering av planeterna/mÃ¥narna i vÃ¥rt solsystem är intressanta och angelägna frÃ¥gor att lyfta upp i debatten. Men i och med man intar en en sÃ¥dan oförsonlig stÃ¥ndpunkt i den samhällspolitiska debatten tar ingen dem pÃ¥ allvar. Därför är det inte svÃ¥rt att ansluta sig till SOU 2002:19 konstaterande att EAP ”genom besynnerliga utspel, konspirationsteorier samt grova personangrepp har partiet och dess underorganisationer i hög grad pÃ¥ egen hand omöjliggjort det mesta av tänkbart inflytande över det politiska skeendet.” ((SOU 2002:91, Hotet frÃ¥n vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002. Se kapital 5, s. 267.))  Vid riksdagsvalet 2006 erhöll Europeiska arbetarpartiet 86 röster, med stor sannolikhet slutar det säkert pÃ¥ liknande nivÃ¥ vid Ã¥rets riksdagsval om partiet fortsätter pÃ¥ samma utslagna väg. En ny propagandavideo hjälper föga.

Andra skriver intressant om: August von Knieriem, demokrati, ekonomi, energipolitik, Europeiska arbetarpartiet, IG Farben, kärnkraft, konspirationsteorier, LaRouche, LaRoucherörelsen, Nürnbergrättegången, Olof Palme, politik, Socialdemokraterna, teknik