PÃ¥ vilket sätt överenskommelsen skulle vara verklighetsfrÃ¥nvänd utelämnar Hedengren. Snarare är det sÃ¥ att det stora flertalet i Sverige omfamnar en välfärd utan vinstintresse. Till och med borgerliga sympatisörer är negativa till vinst i välfärden.  SÃ¥ här kunde man läsa i SOM-institutets forskarantologi ”MittfÃ¥ra och marginal” (2014):

”Bland samtliga partiers sympatisörer finns 2013 en majoritet för att det är ett bra förslag att inte tillÃ¥ta vinstutdelning: bland de rödgröna 70 procent eller mer och bland allianspartierna 50-60 procent. Omvänt är det bland de rödgröna under 10 procent som tycker att det är ett dÃ¥ligt förslag och bland de borgerliga cirka 20 procent.” (s. 314)

Så frågan är vem som är mest verklighetsfrånvänd i sammanhanget?

Hedengren anför dessutom att vinstfri välfärd skulle kränka ”äganderätten” och dÃ¥ genom vÃ¥r grundlag och internationella konventioner. PÃ¥ vilket sätt det hela skulle stÃ¥ i konflikt med den svenska grundlagen är oklart. Regeringsformen, som jag förmodar Hedengren har i Ã¥tanke, talar endast om att den enskilda är skyddad mot en viss form av expropriation (2. kap, 15 §). Inte heller FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna ger stöd för Hedengrens uppfattning eftersom konventionen endast talar om att ”ingen fÃ¥r godtyckligt frÃ¥ntas sin egendom” (Artikel 17, punkt 2). I det här fallet handlar det inte om expropriation, eller konfiskation, av ett företag utan om att företag inte ska erhÃ¥lla skattemedel för att bedriva sin verksamhet. Ägande”rätten” har ingenting med att näringsidkare har ”rätt” till skattemedel. Inte ens en klassisk liberal skulle omfamna en sÃ¥dan uppfattning. Snarare betraktas all form av skatt för finansiering av verksamhet utöver den s.k. nattväktarstaten som en ”kränkning av äganderätten”.

Det som dock i huvudsak fÃ¥ngade mitt intresse är vad  Hedengren anför om Olof Palme, nämligen att denne  ”endast  [var] ideologisk och begrep sig aldrig pÃ¥ ekonomi och företagande”. Det här ett pÃ¥stÃ¥ende som undertecknad stiftat bekantskap genom Ã¥ren. PÃ¥ vilken grund Hedengren bygger det här pÃ¥stÃ¥endet är dock oklart eftersom han inte utvecklar det i sin krönika. Men ofta hör pÃ¥stÃ¥endet om Olof Palmes eventuella bristande kunskaper ekonomi pÃ¥ hur han agerade när dÃ¥varande finansminister Kjell-Olof Feldt presenterade Riksbankens förestÃ¥ende avreglering av kreditmarknaden i november 1985, den s.k. ”Novemberrevolutionen”. Statsministern ska (enligt Feldt) ha sagt ”jag begriper ändÃ¥ ingenting” efter det att Feldt presenterat förslaget om en kreditavreglering.

Att Olof Palme vid tillfälle inte var intresserad menar Ingvar Carlsson, dÃ¥varande vice statsminister, kan bero pÃ¥ att statsministern först blev informerad av finansminister Kjell-Olof Feldt om kreditavregleringen fem dagar innan avregleringens genomförande (Carlsson 2003, s. 215). Kjell-Olof Feldt kände till Riksbankens planer redan vÃ¥ren det Ã¥ret (Carlsson 2003, s. 216). Ingvar Carlsson blev informerad samma dag som Riksbanksfullmäktige fattade beslut om en kreditavreglering. Kjell-Olof Feldt vittnar själv om att statsministern i november 1985 var deprimerad till följd av  Harvardaffären (Feldt 1991, s. 258). Feldt noterade nämligen att dagen för när han informerade statsministern att denne med hela sin ”uppenbarelse” hade svÃ¥rt ”att engagera sig i vad som försiggick” och att det byggde bl.a. att ”Harvardaffären malde i honom” (Feldt 1991, s. 260).

Hur var det då med Olof Palme och ekonomi? Lyckligtvis kan så väl Kjell-Olof Feldt, ekonom, som Klas Eklund, professor i nationalekonomi, berätta att Olof Palme inte alls var okunnig om ekonomi. Så här skriver Klas Eklund om Olof Palme:

”Palme var inte ointresserad av ekonomi. Han hade lusläst budgetpropositioner och finansplaner i december och följde pÃ¥ avstÃ¥nd den ekonomiska debatten. Han hade länge regelbundet kontakt med Assar Lindbeck just för att kunna fÃ¥ en professionell ekonom som extern bollplank. Lindbeck bodde under flera Ã¥r granne med Palme, och mÃ¥nga gÃ¥nger fick han skjuts hem i Palmes lilla Fiat medan den ekonomiska politiken avhandlades pÃ¥ tu man hand. Böcker av liberala ekonomer som John Kenneth Galbraith hade satt tydligt avtryck pÃ¥ Palme under 1950- och 1960-talen. I den interna maktkampen med Sträng hade han tillägnat sig tidens dominerande keynesianska grundsyn. Men Palme var inte utbildad ekonom, och han var inte grunden nyfiken pÃ¥ ekonomisk teori. Det viktiga för honom var att ekonomin fungerade i praktiken, levererade jobb och skatteintäkter.” (Eklund 2012, s. 75)

Kjell-Olof Feldt skriver så här om Palmes kunskaper:

”Otvivelaktigt insÃ¥g han bättre än de flesta hur avgörande samhällsekonomins tillstÃ¥nd var för regeringens möjligheter att över huvud taget Ã¥stadkomma nÃ¥got pÃ¥ alla andra omrÃ¥den. Han gav inte heller nÃ¥gonsin ett lillfinger Ã¥t den falang inom partiet och regeringen, som  menade att ”politiken” mÃ¥ste överordnas ekonomin.” (Feldt 1991, s. 244)

Thage G. Petersson (2002), industriminister under 1980-talet, har vittnat om att Palmes förhållande med näringslivet var komplicerat, men att Palme ansåg att det var viktigt att det gick bra för svensk industri, att den industriella sektorn var en bas för den offentliga och att den industriella tillväxten och exporten av svenska industriprodukter byggde den svenska välfärden och tryggheten (Petersson 2002, s. 331). Det gav enligt Petersson utslag när Palme både besökte andra länder och när han reste runt i Sverige. När Palme var utomlands marknadsförde han svenska företag och när han reste runt i Sverige ville han alltid ha med företagsbesök på programmet.

Även Carl Johan Ã…berg (1930 –  2010), fil. dr och docent i nationalekonomi och statssekreterare pÃ¥ Utrikesdepartementet (1982 – 89), har vittnat om Palmes personliga intresse för att som statsminister främja svenska företag (Ã…berg 2006, s. 204). Ã…berg pekar dÃ¥ pÃ¥ den hjälp Palme gav till svenska företag i utlandet och att han under de tre sista Ã¥r han hade att leva allt mer kom att engagera sig för främja deras projekt. Enligt Ã…berg använde Palme ogenerat och informellt handelsavdelningen pÃ¥ UD för den här verksamheten och att ordervägarna var direkta och kom per telefon frÃ¥n olika hÃ¥ll i världen oaktat den reglerade arbetstiden (Ã…berg 2006, s. 205). Den som har tid kan även ta sig tid att se pÃ¥ den här intervjun med Olof Palme Ã¥r 1970 där denne tillsammans med journalisterna Ingemar Odlander och Ã…ke Ortmark berör räntepolitiken, prisstegringar och landets ekonomiska politik.

Referenser

• Carlsson, Ingvar (2003). Så tänkte jag: politik & dramatik. 1. uppl. Stockholm: Hjalmarson & Högberg
• Eklund, Klas (2010). Olof Palme. Stockholm: Bonnier
• Feldt, Kjell-Olof (1991). Alla dessa dagar-: i regeringen 1982-1990. [Ny utg.] Stockholm: Norstedt
• Peterson, Thage G. (2002). Olof Palme som jag minns honom. Stockholm: Bonnier
• Åberg, Carl Johan (2006). Berättelser från 1900-talet. Stockholm: Atlantis

Fotnoter

Under de socialdemokratiska regeringsåren under 70-talet hade vi en relativ budget balans och lånade knappt från främmande land. Det klart att inflationen i Sverige precis som för omvärlden utgjorde ett problem. Men det hade varit intressant att få veta om Åström hade tyckt att staten skulle lägga sig i avtalsrörelsen och om vi skulle avstå från viktiga försäkringar i arbetslivet för att på så sätt sänka lönekostnaderna.

Åström nämner socialiseringar. Men de största statssocialiseringarna under modern tid genomfördes av borgerliga regeringar. Varven, stålet, tekoindustrin och skogen blev aktuella för en statssocialism som vi inte hade sett under 44 år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Löntagarfonderna medverkade inte till investeringarna minskade. Istället fick exportindustrin bättre förutsättningar genom den offensiva devalvering om 16 procent regeringen Palme lanserade, till skillnad från de mindre, defensiva och ineffektiva devalveringarna som de borgerliga lanserade och som tillsammans uppgick till 25 procent.

Därefter beslutade regeringen Palme att det var slut med devalveringar. Efter valet 82 stängde industriministern bankakuten och man försökte avsluta stödet till ineffektiva företag som ägt rum under de borgerliga regeringsåren. Regeringen ställde in sig även in på att bekämpa den höga inflationen och sanera statsfinanserna. Resultat blev förbättrade statsfinanser, minskad statsskuld, ökade orderingångar och bättre tillväxt.

Martin Tunström (S)
Medlem SSU Helsingborg

Publicerad i Helsingborgs Dagblads ”Min mening” den 11 oktober 2012.

Andra skriver intressant om: Politik, debatt, Sture Åström, Helsingborgs Dagblad, Socialdemokraterna, borgerligheten, kärnkraft, energi, elkraft, Torbjörn Fälldin, inflation, socialiseringar, Löntagarfonder, Palme, tillväxt, välfärd, statsskuld

Arbetsgivaravgiften är ett avstått löneutrymme. Dessutom räknar inte skribenten med det konsumtionsbortfall som blir när han kraftigt försämrar pensionerna och sjukförsäkringen. Detta drabbar de företag som säljer varor och tjänster till dem som uppbär pension och sjukförsäkring. Sedan är det riktigt att vi de rödgröna vill höja skatterna för att klara av välfärden. Men kommer vi även sänka avgifterna för vanligt folk och sänka skatten för pensionärerna.

Martin Tunström
Ledamot SSU Helsingborg

[Publicerad i City Landskrona (19/1) och City Malmö]

Andra skriver intressant om: Politik, skatter, skatt, välfärd, arbetsgivaravgift, pensioner, pensionärer, SSU, Helsingborg, SSU Helsingborg