Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF)

Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) var en arbetsgivarförening verksam mellan åren 1902 och 2001. Föreningen gav ut publikationerna Arbetsgivaren och SAF-tidningen. ((Patent- och registreringsverket, Utgivningsbevis nr 4 402. Registreringsdatum: 1953-10-12.))

SAF bildades 1902 som en reaktion pÃ¥ att fackföreningsrörelsen tre Ã¥r tidigare (1889) samordnat sitt arbete genom inrättandet av Landsorganisationen (LO). ((En modern svensk ekonomisk historia – Tillväxt och omvandling under tvÃ¥ sekel, av Lennart Schön, professor i ekonomisk historia. S. 266. Utgiven av SNS Förlag.)) Till förste ordförande för SAF valdes Fredrik Östberg. Östberg var ordförande för SAF mellan 1902 och 1907. ((TvÃ¥kammarriksdagen 1867 – 1970 – Ledamöter och valkretsar (1988, Stockholm), band 1, s. 280. Utgiven av Almqvist & Wiksell International.)) Han var under delar av perioden, 1904 – 1905, även ordförande för Allmänna valmansförbundet (AVF). ((TvÃ¥kammarriksdagen 1867 – 1970 – Ledamöter och valkretsar (1988, Stockholm), band 1, s. 280. Utgiven av Almqvist & Wiksell International. Östberg var även ordförande för AVF mellan 1908 – 1912.))

1907 efterträddes Fredrik Östberg som SAF-ordförande av Hjalmar von Sydow som ocksÃ¥ blev VD för SAF. ((TvÃ¥kammarriksdagen 1867 – 1970 – Ledamöter och valkretsar (1988, Stockholm), band 1, s. 177. Utgiven av Almqvist & Wiksell International.)) Även von Sydow var under delar av sitt ordförandeskap i SAF (1907 – 1931) politisk aktiv, och dÃ¥ som riksdagsledamot i riksdagens första kammare mellan 1919 – 1932. ((TvÃ¥kammarriksdagen 1867 – 1970 – Ledamöter och valkretsar (1988, Stockholm), band 1, s. 177. Utgiven av Almqvist & Wiksell International.))

PÃ¥ bland annat initiativ av SAF-ordförande Sigfrid Edström bildades Industrins Utredningsinstitut (IUI) 1 februari 1939 ((IFN/IUI 1939–2009. Sju decennier av forskning om ett näringsliv i utveckling, s. 2. Utgiven av Ekerlids förlag.)) av SAF och Industriförbundet. ((Kapitalets politik och politikens kapital – Högermän, industrimän och patriarker 1890 – 1985 (2008), av Christer Ericsson, s. 177. Utgiven av Santerus förlag.))

1943 blev Gustaf Söderlind ordförande för SAF. Dessförinnan hade han mellan Ã¥ren 1931 – 1941 verkat som verkställande direktör för SAF och som finansborgarrÃ¥d i Stockholms stad mellan 1926 – 31 för Allmänna valmansförbundet (AVF).

SAF lanserade Näringslivets Fond (NÄFO) 1944 för att möta arbetarrörelsens allt mer tilltagande intresse för planhushÃ¥llning. ((Se det sÃ¥ kallade ”Efterkrigsprogrammet”.)) Medel ur fonden användes b.la. till  att finansiera Folkpartiets valkampanj 1948. ((FrÃ¥n folkhem till nytt klassamhälle – Ett högerspöke berättar, av Sture Eskilsson, s. 207. Utgiven av Fischer & Co.))

1955 grundande SAF och Industriförbundet säkerhetsorganet Industrins försvarsbyrÃ¥. ((Rikets säkerhet och den personliga integriteten. De svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddade verksamhet sedan Ã¥r 1945. (SOU 2002:87) Kapitel 11. Säkerhetstjänsternas samarbete med partier, organisationer m.m. s. 605.)) Enligt dÃ¥varande justitieminister Lennart Geijer inbjöds pÃ¥ 1970-talet representanter för Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (SÄK) till konferenser arrangerade av Industrins försvarsbyrÃ¥ för att informera om ”aktuella säkerhetsproblem som kan vara av intresse för industrins företrädare”. ((Riksdagens protokoll 1973:74 Torsdagen den 26 april, § 7 Ang. Industrins för­svarsbyrÃ¥s förhÃ¥l­lande till SÄPO, s. 15. (Anförande av statsrÃ¥det Geijer) )) Även vid försvarsbyrÃ¥ns informationskonferenser för bevaknings- verktygsledare hade ”personal frÃ¥n säkerhetsavdelningen” […] ”biträtt med utbildning och informa­tion.” ((Riksdagens protokoll 1973:74 Torsdagen den 26 april, § 7 Ang. Industrins för­svarsbyrÃ¥s förhÃ¥l­lande till SÄPO, s. 15. (Anförande av statsrÃ¥det Geijer) )) Förklaringen till samarbetet enligt Geijer var för att ”det kunnande och den erfarenhet av säkerhetsarbete som finns inom rikspolisstyrelsen ocksÃ¥ skall komma den svenska industrin till godo.” ((Riksdagens protokoll 1973:74 Torsdagen den 26 april, § 7 Ang. Industrins för­svarsbyrÃ¥s förhÃ¥l­lande till SÄPO, s. 16. (Anförande av statsrÃ¥det Geijer) ))

Vid SAF:s styrelsemöte den 18 mars 1971 presenterade Sture Eskilsson, dÃ¥ informationsdirektör pÃ¥ SAF, en promemoria om strategin inför de kommande tre Ã¥ren. ((FrÃ¥n folkhem till nytt klassamhälle – Ett högerspöke berättar, av Sture Eskilsson, s. 123 och s. 437 – 445. Utgiven av Fischer & Co.)) PM:et innehöll ett program för hur SAF bör agera gentemot den teoretiska samhällsdebatten, den interna debatten inom näringslivet och mot skolorna. I promemorian pekar Eskilsson hur viktig den teoretiska debatten är ”[…]för opinionsbildningen i stort.” och anger som exempel den ”[…]vänstervÃ¥g som svept fram de senaste Ã¥ren.” ((FrÃ¥n folkhem till nytt klassamhälle – Ett högerspöke berättar, av Sture Eskilsson, s. 438. Utgiven av Fischer & Co.)) Enligt Eskilsson är det de s.k. ”unga filosoferna” som gjort vänstervÃ¥gen möjlig och föresprÃ¥kar därför en motvikt genom att ge ut debattartiklar och tidningsartiklar.

Den 21 oktober 1980 startade SAF tillsammans Sveriges Industriförbund (SI) dotterbolaget Näringslivets Ekonomifakta AB. ((Bolagsverket, registreringsbevis för Näringslivets Ekonomifakta AB (556066-6314), s. 3.)) Bakom idén att starta upp Ekonomifakta stod, enligt Sture Eskilsson, SAF:s dÃ¥varande styrelseordförande Curt Nicolin som ansÃ¥g att det behövdes en efterföljare till Näringslivets Energifakta. ((FrÃ¥n folkhem till nytt klassamhälle – Ett högerspöke berättar, av Sture Eskilsson, s. 263. Utgiven av Fischer & Co.)) 1997 blev Näringslivets Ekonomifakta AB ett helägt dotterbolag till SAF. ((Ã…rsredovisning 1998 för Näringslivets Ekonomifakta AB, s.1. (Inkommet till Pantverket den 1 juni 1999.) ))

I sitt remissyttrande till den av regeringen Palme föreslagna propositionen om löntagarfonder (1983/84:50) menade SAF att det centrala inte var ”de tekniska detaljerna för löntagarfondskatter, inte heller den organisatoriska utformningen av de fackliga eller politiska institutionerna som skall inrättas eller vilken teknisk metod de ska använda för att ta över ägandet i företagen.” ((Regeringens proposition 1983/84:50 om löntagarfonder, bilaga 7 Remissammanställning avseende vinstdelningsgruppens betänkande (Ds Fi 1983: 13), s. 74.)) Enligt SAF var huvudfrÃ¥gan  huruvida ”Sveriges näringsliv gradvis [skulle] socialiseras?” ((Regeringens proposition 1983/84:50 om löntagarfonder, bilaga 7 Remissammanställning avseende vinstdelningsgruppens betänkande (Ds Fi 1983: 13), s. 74.)) Man ansÃ¥g även att ”grundtankarna i alla hittillsvarande löntagarförslag[…]” var ”[…]”oförenliga med ett expansivt och framgÃ¥ngsrikt näringsliv.” ((Regeringens proposition 1983/84:50 om löntagarfonder, bilaga 7 Remissammanställning avseende vinstdelningsgruppens betänkande (Ds Fi 1983: 13), s. 74.)) eftersom ”det enskilda ägandet är driftkraften i den ekonomiska utvecklingen.” ((Regeringens proposition 1983/84:50 om löntagarfonder, bilaga 7 Remissammanställning avseende vinstdelningsgruppens betänkande (Ds Fi 1983: 13), s. 74.))

SAF konstaterade därför att eftersom löntagarfonder var av samma slag som fackliga och politiska institutioner sÃ¥ skulle ett införande av löntagarfonder bidra till att den ägargruppen skulle bli allt för dominerande, vilket enligt SAF ”skulle vara förödande.” ((Regeringens proposition 1983/84:50 om löntagarfonder, bilaga 7 Remissammanställning avseende vinstdelningsgruppens betänkande (Ds Fi 1983: 13), s. 75.))

1989 blev Ulf Laurin, med en bakgrund som ordf̦rande f̦r Moderaterna i Malm̦ mellan 1983 Р1989 ((Moderaterna 90 ̴r i Malm̦ 1903 Р1993, s. 46. Jubileumsskrift utgiven vid Moderata Samlingspartiets i Malm̦ 90-̴rsjubileum i november 1993.)), ordf̦rande f̦r SAF.

I en hemställan till regeringen den 14 februari 1991 föreslog SAF att regeringen skulle ändra sammansättningen i en rad statliga myndigheters styrelser sÃ¥ att SAF inte längre skulle vara representerade i styrelserna vid 1992 Ã¥rs utgÃ¥ng. ((Proposition 1991/92:123 om slopande av intresserepresentation i vissa statliga myndigheters styrelse, s. 8.)) Sture Eskilsson har i efterhand beskrivit representationen som att ”SAF blev uppbunden av de beslut som styrelserna träffade” ((FrÃ¥n folkhem till nytt klassamhälle – Ett högerspöke berättar, av Sture Eskilsson, s. 301. Utgiven av Fischer & Co.)) och att SAF:s representanter fungerade ”som gisslan, medan det var LO och statstjänstemännen som bestämd.” ((FrÃ¥n folkhem till nytt klassamhälle – Ett högerspöke berättar, av Sture Eskilsson, s. 301. Utgiven av Fischer & Co.)) Enligt Eskilsson innebar ett utträdde ur styrelserna att ”den politiska fackliga maktaxeln skulle fÃ¥ sig en törn”. ((FrÃ¥n folkhem till nytt klassamhälle – Ett högerspöke berättar, av Sture Eskilsson, s. 301. Utgiven av Fischer & Co.))

1991 la den sittande borgerliga regeringen fram en proposition om löntagarfondernas avskaffande. Enligt Sture Eskilsson, vid tillfället styrelseordförande i näringslivets tankesmedja Timbro, skulle denna fÃ¥tt en kopia av propositionen per post frÃ¥n regeringskansliet. ((FrÃ¥n folkhem till nytt klassamhälle – Ett högerspöke berättar, av Sture Eskilsson, s. 268. Utgiven av Fischer & Co.))  I samband med den av regeringen Bildt föreslagna utskiftningen av löntagarfondernas tillgÃ¥ngar menade SAF, tillsammans med Sveriges Industriförbund, att deras ”principiella uppfattning [var] att  fondmedlen skulle Ã¥terbetalas till företagen.” ((Regeringens proposition 1991/92:92 om utskiftning av löntagarfondernas tillgÃ¥ngar m.m. Bilaga 1.3, Förteckning över remissinstanserna och sammanställning av remissyttranden över promemorian (DS 1991:85) Premiegrundande allemanssparande, s. 60.))

Den 29 mars 2001 avvecklades Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) i och med att Sveriges Industriförbund (SI) uppgick i SAF och SAF ändrade namn till Svenskt Näringsliv. ((Fri att konkurrera, skyldig att producera – En ideologikritisk granskning av SAF 1902-1948 (2003), av Hans Dahlqvist, s. 11. Utgiven av Växjö University Press.))