OlofPalme

Olof Palme och ekonomi

Jag blev för en tid sedan uppmärksam på att Olof Hedengren, krönikör på den av sverigedemokraterna anknutna webbplatsen Samtiden.nu1, för några månader sedan gick till storms mot regeringen Löfven i den här artikeln. Bakgrunden är överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet rörande vinster i välfärden. Hedengren slår i sin artikel vakt om möjligheten för multinationella företag att ta ut vinst i välfärdsverksamhet. Han anklagar överenskommelsen för att vara verklighetsfrånvänd och en ”kränkning” av ”äganderätten”.

På vilket sätt överenskommelsen skulle vara verklighetsfrånvänd utelämnar Hedengren. Snarare är det så att det stora flertalet i Sverige omfamnar en välfärd utan vinstintresse. Till och med borgerliga sympatisörer är negativa till vinst i välfärden.  Så här kunde man läsa i SOM-institutets forskarantologi ”Mittfåra och marginal” (2014):

”Bland samtliga partiers sympatisörer finns 2013 en majoritet för att det är ett bra förslag att inte tillåta vinstutdelning: bland de rödgröna 70 procent eller mer och bland allianspartierna 50-60 procent. Omvänt är det bland de rödgröna under 10 procent som tycker att det är ett dåligt förslag och bland de borgerliga cirka 20 procent.” (s. 314)

Så frågan är vem som är mest verklighetsfrånvänd i sammanhanget?

Hedengren anför dessutom att vinstfri välfärd skulle kränka ”äganderätten” och då genom vår grundlag och internationella konventioner. På vilket sätt det hela skulle stå i konflikt med den svenska grundlagen är oklart. Regeringsformen, som jag förmodar Hedengren har i åtanke, talar endast om att den enskilda är skyddad mot en viss form av expropriation (2. kap, 15 §). Inte heller FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna ger stöd för Hedengrens uppfattning eftersom konventionen endast talar om att ”ingen får godtyckligt fråntas sin egendom” (Artikel 17, punkt 2). I det här fallet handlar det inte om expropriation, eller konfiskation, av ett företag utan om att företag inte ska erhålla skattemedel för att bedriva sin verksamhet. Ägande”rätten” har ingenting med att näringsidkare har ”rätt” till skattemedel. Inte ens en klassisk liberal skulle omfamna en sådan uppfattning. Snarare betraktas all form av skatt för finansiering av verksamhet utöver den s.k. nattväktarstaten som en ”kränkning av äganderätten”.

Det som dock i huvudsak fångade mitt intresse är vad  Hedengren anför om Olof Palme, nämligen att denne  ”endast  [var] ideologisk och begrep sig aldrig på ekonomi och företagande”. Det här ett påstående som undertecknad stiftat bekantskap genom åren. På vilken grund Hedengren bygger det här påståendet är dock oklart eftersom han inte utvecklar det i sin krönika. Men ofta hör påståendet om Olof Palmes eventuella bristande kunskaper ekonomi på hur han agerade när dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt presenterade Riksbankens förestående avreglering av kreditmarknaden i november 1985, den s.k. ”Novemberrevolutionen”. Statsministern ska (enligt Feldt) ha sagt ”jag begriper ändå ingenting” efter det att Feldt presenterat förslaget om en kreditavreglering.

Att Olof Palme vid tillfälle inte var intresserad menar Ingvar Carlsson, dåvarande vice statsminister, kan bero på att statsministern först blev informerad av finansminister Kjell-Olof Feldt om kreditavregleringen fem dagar innan avregleringens genomförande (Carlsson 2003, s. 215). Kjell-Olof Feldt kände till Riksbankens planer redan våren det året (Carlsson 2003, s. 216). Ingvar Carlsson blev informerad samma dag som Riksbanksfullmäktige fattade beslut om en kreditavreglering. Kjell-Olof Feldt vittnar själv om att statsministern i november 1985 var deprimerad till följd av  Harvardaffären (Feldt 1991, s. 258). Feldt noterade nämligen att dagen för när han informerade statsministern att denne med hela sin ”uppenbarelse” hade svårt ”att engagera sig i vad som försiggick” och att det byggde bl.a. att ”Harvardaffären malde i honom” (Feldt 1991, s. 260).

Hur var det då med Olof Palme och ekonomi? Lyckligtvis kan så väl Kjell-Olof Feldt, ekonom, som Klas Eklund, professor i nationalekonomi, berätta att Olof Palme inte alls var okunnig om ekonomi. Så här skriver Klas Eklund om Olof Palme:

”Palme var inte ointresserad av ekonomi. Han hade lusläst budgetpropositioner och finansplaner i december och följde på avstånd den ekonomiska debatten. Han hade länge regelbundet kontakt med Assar Lindbeck just för att kunna få en professionell ekonom som extern bollplank. Lindbeck bodde under flera år granne med Palme, och många gånger fick han skjuts hem i Palmes lilla Fiat medan den ekonomiska politiken avhandlades på tu man hand. Böcker av liberala ekonomer som John Kenneth Galbraith hade satt tydligt avtryck på Palme under 1950- och 1960-talen. I den interna maktkampen med Sträng hade han tillägnat sig tidens dominerande keynesianska grundsyn. Men Palme var inte utbildad ekonom, och han var inte grunden nyfiken på ekonomisk teori. Det viktiga för honom var att ekonomin fungerade i praktiken, levererade jobb och skatteintäkter.” (Eklund 2012, s. 75)

Kjell-Olof Feldt skriver så här om Palmes kunskaper:

”Otvivelaktigt insåg han bättre än de flesta hur avgörande samhällsekonomins tillstånd var för regeringens möjligheter att över huvud taget åstadkomma något på alla andra områden. Han gav inte heller någonsin ett lillfinger åt den falang inom partiet och regeringen, som  menade att ”politiken” måste överordnas ekonomin.” (Feldt 1991, s. 244)

Thage G. Petersson (2002), industriminister under 1980-talet, har vittnat om att Palmes förhållande med näringslivet var komplicerat, men att Palme ansåg att det var viktigt att det gick bra för svensk industri, att den industriella sektorn var en bas för den offentliga och att den industriella tillväxten och exporten av svenska industriprodukter byggde den svenska välfärden och tryggheten (Petersson 2002, s. 331). Det gav enligt Petersson utslag när Palme både besökte andra länder och när han reste runt i Sverige. När Palme var utomlands marknadsförde han svenska företag och när han reste runt i Sverige ville han alltid ha med företagsbesök på programmet.

Även Carl Johan Åberg (1930 –  2010), fil. dr och docent i nationalekonomi och statssekreterare på Utrikesdepartementet (1982 – 89), har vittnat om Palmes personliga intresse för att som statsminister främja svenska företag (Åberg 2006, s. 204). Åberg pekar då på den hjälp Palme gav till svenska företag i utlandet och att han under de tre sista år han hade att leva allt mer kom att engagera sig för främja deras projekt. Enligt Åberg använde Palme ogenerat och informellt handelsavdelningen på UD för den här verksamheten och att ordervägarna var direkta och kom per telefon från olika håll i världen oaktat den reglerade arbetstiden (Åberg 2006, s. 205). Den som har tid kan även ta sig tid att se på den här intervjun med Olof Palme år 1970 där denne tillsammans med journalisterna Ingemar Odlander och Åke Ortmark berör räntepolitiken, prisstegringar och landets ekonomiska politik.

Referenser

• Carlsson, Ingvar (2003). Så tänkte jag: politik & dramatik. 1. uppl. Stockholm: Hjalmarson & Högberg
• Eklund, Klas (2010). Olof Palme. Stockholm: Bonnier
• Feldt, Kjell-Olof (1991). Alla dessa dagar-: i regeringen 1982-1990. [Ny utg.] Stockholm: Norstedt
• Peterson, Thage G. (2002). Olof Palme som jag minns honom. Stockholm: Bonnier
• Åberg, Carl Johan (2006). Berättelser från 1900-talet. Stockholm: Atlantis

Fotnoter

  1. Samtiden & Framtid AB är ett helägt dotterbolag till Blåsippan AB som i sin tur är ett helägt bolag till Sverigedemokraterna. Se Samtiden & Framtid AB, Årsredovisning för räkenskapsåret 2013, s. 1. Inkommet till Bolagsverket den 2014-07-30. []

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *