Sten Andersson (sd): Federley = demokratins dödgrävare
Det är alltid lika roligt när Sverigedemokrater skall analysera begreppet demokrati. I det senaste numret av partiorganet SD-Kuriren (sid 4) gÃ¥r den f.d. moderata riksdagsledamoten Sten Andersson till angrepp mot CUF: s ordförande Fredrick Federley och anklagar denna för att ställa sig till â€demokratins dödgrävareâ€.
Anledningen är att Federley inte vill ställa upp med nÃ¥gon debattledare och därmed â€ville, eller rättare sagt vÃ¥gade, sÃ¥ledes inte†Federley att â€medverka i en debattâ€. I och med detta hälsar Sten Andersson Federley â€välkommen till demokratins dödgrävargäng†där även, enligt Andersson, Muf: s tidigare ordförande Love Lifvendal och folkpartiets partiordförande Lars Leijonborg kan placeras. PÃ¥ vilket sätt Federley tillhör â€demokratins dödgrävare†bara för att denna inte ville ta debatten med Sverigedemokraterna kan tyckas märkligt, detta dÃ¥ yttrandefrihetsgrundlagen inte bara garanterar att Federley med vissa begränsningar fÃ¥r säga vad han vill, utan att denna inte behöver säga nÃ¥got. Att tvinga nÃ¥gon att säga nÃ¥got är väl snarare uttryck för ickedemokratiska metoder.
Men det där med demokrati har inte varit Sverigedemokraternas starka sida. Tidigare – om det fortfarande gäller det vet jag ej – har antalet ombud pÃ¥ riksÃ¥rsmötena (SD högsta beslutande organ) bestämts efter det antal invÃ¥nare som finns i varje distrikt och inte efter antalet medlemmar i Sverigedemokraterna i varje distrikt, alltsÃ¥ helt i strid med principen med person en röst. Detta har inneburit att Syddistriktet kan ha haft hur mÃ¥nga medlemmar som helst, Stockholmsdistrikten har dock haft fler ombud.
Tillägg: Federley har själv besvarat Sverigedemokraten Sten Andersson pÃ¥ sin blogg. Federley pekar pÃ¥ det faktumet att han ställde upp pÃ¥ tvÃ¥ vilkor ”1. En av oss oberoende samt välmeriterad debattledare” och ”2. De stÃ¥r för arrangemanget.” När sedan SD inte är kapabla att fixa en debatt sÃ¥ skyller man pÃ¥ Federley. DÃ¥ kanske det är Sverigedemokraterna, enligt Anderssons resonemang, som är ”demokratins dödgrävare”?