Idag deklarerade kristdemokraterna på Dn Debatt att “det [är] nödvändigt att nya beslut om kärnkraften fattas relativt snart” eftersom de reaktorer vi har idag kommer att falla för s.k. ålderstrecket. Därför man vill man “att lagens förbud mot att bygga nya reaktorer tas bort” för att möjliggöra förnyelse av den svenska reaktorparken. Dock reserverar man sig mot fler reaktorer än tio genom att införa “ett tak för hur många reaktorer som kan ha driftstillstånd samtidigt”. Det anser jag är ett tydligt besked om att kärnkraften även i framtiden skall utgöra vår framtida energimix.
Betydligt tydligare besked än det som centerpartiets partiordförande, och landets näringslivsminister, Maud Olofsson gav i november förra året när hon talade om att kärnkraften skall vara en del av den framtida energimix för en överskådlig framtid men inte (vad jag vet) kommenterat utifall det innebär att de nuvarande reaktorerna skall ersättas med nya för att försäkra oss om att kärnkraften för en överskådligt framtid skall just utgöra en del av Sveriges energimix.
Svaret från de kärnkraftsfientliga krafterna i samhället väntade sig inte. I Sveriges Radio “Studio Ett” (lyssna) möte Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund nu i eftermiddags Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand. Wetterstrand kom med de sedvanliga argumentationsfelen “argumentum ad antiquitatem” och “argumentum ad novitatem” som en del kärnkraftsmotståndare använder sig av. Wetterstrand menade nämligen att kristdemokraterna väjer “att köra med full fart bakåt i tiden” genom sitt utspel och att man borde satsa på “framtidens energislag” dit inte kärnkraften räknas. För mig är det irrelevant att tala om en energikällas ålder, i stället borde man fokusera på de negativa och positiva aspekterna med en energikälla och om den därför är bättre än andra energikällor – oavsett om dessa tillkommit före eller efter en annan energikälla. Vad jag tycker är vikigt är utifall energislaget kan förena konkurrenskraftig el med så låga koldioxidutsläpp som möjligt. Samtidigt skall man, om man skall beröra energihistoria, ha i åtanke att kärnkraften är en av de mest moderna energikällorna. Vindkraften och vattenkraften är båda betydligt äldre teknik om man ser det ur ett traditionellt perspektiv (enklare vind/vattenkraftverk till jordbruk och metallbearbetning) eller om man talar om vind/vattenkraft som producerar elkraft.
”En på vetenskaplig grund baserad utveckling av vindkraftverk för produktion av el, vindel, påbörjades på 1890-talet av den danske fysikern Poul la Cour (1846–1908). På 1910-talet fanns flera hundra vindkraftverk i drift i Danmark.” (Källa: Nationalencyklopedin, sökord: vindenergi)
”De första kärnkraftverken byggdes på 1950-talet i dåvarande Sovjetunionen samt i Storbritannien och USA.” (Källa: Nationalencyklopedin, sökord: kärnkraftverk)
Under debattens gång pekade Hägglund, om än lite otydligt, på att det inte är realistiskt att både ersätta de koldioxidbaserade energislagen, som i huvudsak gör sig till tolks inom transportsektorn, och fasa ut kärnkraften under översåtlig tid. För om man studera Sveriges energibalans så uppgick den svenska energitillförseln, borträknat kärnkraftens omvandlingsförluster, till 503 TW (“oljeprodukter” står för 198 TW) och där samma siffra för vindkraften är 1,4 TW. (Källa: prop. 2008/09:1 utgiftsområde 21 / Elbalansen, s. 14.) Wetterstrand valde att inte beröra problematiken att både ha som målsättning att fasa ut kärnkraften samtidigt som man skall befria Sverige från de koldioxidbaserade energislagen.
När det gäller själva sakargumenten från Wetterstrand sida och då kring hanteringen av det använda bränslet så menade denna att vi inte hade löst den frågan. Men det stämmer inte. Den tekniska biten är löst, det som återstår är det politiska beslutet om att den teknik som Svensk kärnbränslehantering (SKB) tagit fram skall accepteras. I Finland har man accepterat den typ av slutförvaring som SKB tagit fram.
Huruvida det sedan skulle vara olagligt att bryta uran i Sverige pga. miljöskäl så är det som sagt ett beslut tagit på politiskt grund. Vi som tror på uranbrytning i Sverige (om det ekonomisk försvarbart) tror självklart att man kan förena uranbrytning med samma miljöhänsyn som vid annan gruvdrift. Sedan är det inte märkligt att kostnaden för driften av våra svenska kärnkraft kan öka i och med man i riksdagen tagit beslut om att höja den s.k. effektskatten. Men det man skall komma ihåg är att trots att kärnkraften årligen betalar en avgift för slutförvaringen av det använda bränslet till kärnavfallsfonden, att man tillhör de få energislag som får betala den s.k. effektskatten och att uranpriset gått upp kraftigt det senaste året så står sig kärnkraften mot den subventionerade vindkraften.
När det sedan gäller det rödgröna samarbetet så är min personliga förhoppning av socialdemokraterna väljer att blocköverskridande samarbete tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna i frågan om Sveriges framtida energipolitik. Sverige har inte råd med att vi inför valet 2010 använder energipolitiken som ett slagträ i den politiska debatten. Sverige har inte heller råd med centerpartiets osäkerhet i frågan och Vänsterpartiets och Miljöpartiets negativa inställning till kärnkraften.
Andra skriver intressant om: Politik, energipolitik, kärnkraft, fission, Kristdemokraterna, Göran Hägglund, Centerpartiet, Maud Olofsson, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, uran, uranbrytning, slutförvar, SKB, energibalans, effektskatten, kärnavfallsfonden, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet